Specialklubben för Västgötaspets

Rashistoria

VÄSTGÖTASPETSEN

Varifrån kommer den och vad kan man ha den till?

av GuS (Gunnar Smedberg, tidigare ordf .)

 DEN ÄLDSTE AV DEM ALLA

I Västergötland mellan Falköping och Skara ligger Hornborgasjön. Den är känd som den sjö, dit tranorna varje vår kommer i flera tusental för att vila och dansa under sin vidare färd upp genom landet.

Vi rör oss nu i en av landets äldsta kulturbygder, och där finns förvisso inte bara tranor. Läs här under om det fynd, som gjordes vid sjön!
Hunden är enligt osteologerna (benexperterna) en hund av spetshundtyp. Jag törs inte kalla den västgötaspets, men vad skall man annars säga om en spets, som hittats i Skaraborg?
Tack till Falbygdens museum för att jag fick använda bild och text!
/GuS

 

Vid Hornborgasjön fanns ett flertal boplatser under jägarstenåldern. På några av dessa hade man begravt sina hundar. Över de döda hundarna hade man strött ett rött pulver, ockra, bestående av järnhaltig jord.
En av hundarna begravdes för 9000 år sedan, och är därmed den äldsta kända tamhunden i Norden.
Text och foto: Falbygdens museum.

”Västgötaspetsen anses vara en av de genuint svenska raserna, även om viss oklarhet fortfarande föreligger beträffande släktskapen med den delvis typlika Welsh corgin. Huruvida vikingarna hemförde hundar av denna spetstyp till Sverige eller tvärtom torde vara svårt att klarlägga, men nutida kynologisk forskning anser att denna ras verkligen har uppkommit i Sverige.

Oavsett rasens ursprung tillkommer äran av att ha fått västgötaspetsen erkänd och registrerad som svensk ras greve Björn von Rosen. I början av 1940-talet fästes von Rosens uppmärksamhet på förekomsten av denna spetshundstyp och genom en inventering av det kvarvarande beståndet i Västergötland och framför allt på Varaslätten fick han fram ett ringa men i typ tämligen enhetligt material för ett planmässigt avelsarbete. Det praktiska avelsarbetet kom dock att främst ligga i händerna på rektor K G Zetterstén.

Konsolideringen av typen kunde ske helt utan att rasens goda vallhundsinstinkter gick förlorade.”
(Citat ur standarden för västgötaspets)

Historia och historier

Historien om hur västgötaspetsen togs tillvara och så småningom blev en egen ras har många poänger. Den har berättats många gånger och är antagligen till större delen sann.

När Björn von Rosen var engagerad i ”jämthundsstriden”, frågan om jämthundens ursprung, erinrade han sig de små vallhundar, som han sett under sin barndoms somrar i Skaraborg.
Hur han då agerade, vad folkhögskolläraren, sedermera rektorn K-G Zetterstén spelade för roll och vad de cyklande flickorna gjorde kan man med fördel läsa om i Björn von Rosens bok ”Mitt Hundliv”, utgiven på ICA bokförlag. Kapitlet heter ”Intermezzo i Västergötland” och är ett stycke svensk hundhistoria. Köp boken eller låna den på biblioteket och läs! (SKV inväntar tillstånd att publicera kapitlet på hemsidan, webmasters notering)

Med detta som bakgrund hävdas ibland att det nuvarande beståndet av västgötaspets härstammar från en enda hane och fyra tikar. Så förhåller det sig nog inte riktigt, men det var inte många hundar, som bildade basen för dagens stam av västgötaspets.
Tanken är fascinerande att en hundras med uråldriga anor faktiskt inte är äldre än cirka sextio år som ras. 1943 skrevs den första standarden för västgötaspets. Rasen kallades då för ”Svensk vallhund”. Namnet byttes 1953 till ”västgötaspets”. Före 1943 fanns det inte ens ett namn på rasen. Hundarna var bara ”hunn”, men det var inte nödvändigtvis det sämsta.

Numera håller man sig till standarden i avelsarbetet. Före standardens tid gick det naturligtvis inte att göra det, men man visste ändå vad man ville ha för hund. Man använde enkla kriterier i aveln:

  • Hunden skulle valla gårdens kor
  • Den skulle se ut som farfars hund gjorde
  •  Den skulle vakta gården och varna för inkräktare

Om inte dessa villkor uppfylldes återstod bara en sak, nämligen att ta bort hunden på ett tidigt stadium. Hunden var ett arbetsredskap, och sentimentalitet hade man inte utrymme för.

Urvalet blev så nära det naturliga som möjligt; endast de bästa exemplaren fick överleva och gå i avel.

Västgötaspetsen har alltid varit, är fortfarande och kommer förhoppningsvis alltid att vara en riktig bondhund.

Mera historia och historier

Den renlärige västgötaspetsfantasten är säker på många saker om sin ras, t ex i vilken riktning hundexporten gick för tusen år sedan. Självklart är det så att vikingarna hade med sig hundar av västgötaspetstyp till de brittiska öarna, och att det av dessa så småningom har blivit Welsh Corgi. Att det skulle vara tvärtom är ju helt otänkbart…

Man kan ju bara ägna sig åt att räkna antalet raser av spetshundstyp i Skandinavien (många fingrar) och på de brittiska öarna (i princip ena handens tumme)… Skämt åsido så har frågan diskuterats många gånger, och likheten mellan västgötaspets och Welsh Corgi är bestickande.
Tanken att rasen, eller åtminstone hundar av samma typ, fanns redan för tusen år sedan är fascinerande. Att det var så råder heller knappast något tvivel om, eftersom man har hittat ben från hundar av denna typ i gravar från vikingatid.

Hur är det med svansen då, får man verkligen kupera den?

NEJ!
Det får man inte, och har inte fått i Sverige på många år. Däremot föds mellan 40 och 50 % av alla västgötaspetsar med stubbsvans, dvs. en svans, som är kort av naturen. Den kan vara från en-en och en halv decimeter ungefär och ner till ingen längd alls. I stubbsvansen finns fortfarande alla svanskotorna kvar, men är mer eller mindre förminskade.

Men västgötaspetsen är ju så liten…

Nej, det är den faktiskt inte.

En hane väger oftast omkring femton kilo, en tik ett par-tre kilo mindre. Däremot har den korta ben. Det beror på en ärftlig mutation, som människan tagit vara på, troligen för att storleken varit lämplig för nötvallning, som ju är västgötaspetsens specialitet. Man ska inte låta lura sig; det är ett litet dynamitpaket man har att göra med. Det behövs ju att man har något att sätta emot om man inte är större än så och ska flytta på 600 kilo tjur…

Kan man ha en västgötaspets till något då?

Jodå, mängder av saker:

  •  Som redan nämnts är vallningen dess specialitet, och då rör det sig om nötvallning. Du kan få veta mera om vallning om du klickar här, då hittar du telefonnumret till Örjan Skoglund, som vet det mesta om att valla med västgötaspets, och som gärna pratar en stund om det.
  • Den jobbar också gärna med djur i mindre skala; fångar råttor och vaktar höns, t ex. (Det gäller att se till att man lär upp den så det inte blir tvärtom…)
  • Den fungerar utmärkt som tålig och glad lekkamrat åt barnen.
  • De allra flesta är vaksamma vakthundar, som ljudligt talar om när det kommer främlingar.
  • Många västgötaspetsar har klarat sig mycket väl som lydnads-, bruks- och agilityhundar.
  • Västgötaspetsen används också som eftersökshund på vilt, och är omtyckt för sin spårnoggrannhet och sitt lagom snabba tempo.

Men framför allt är den en verklig familjemedlem, som deltar i alla sammanhang där den tillåts att vara med. Den gör det med stor glädje och ofta under många år.

Rasen är frisk och sund, utan kända rasdefekter eller sjukdomar och det har funnits hundar, som levt till mycket hög ålder. Lyckligast är den när den får sitt livliga intellekt tillgodosett och när den får delta i familjens aktiviteter. Man får bara inte glömma att göra klart vilka regler som gäller.
Västgötaspetsar och människor har inte alltid samma åsikt om vad som är lämpligt och olämpligt att göra…

 

Vivi