AVELSMÅL & RIKTLINJER
Fastslagna i RAS 2019-09-07
Övergripande avelsmål för rasen
Avelsarbetet med västgötaspets inriktas framför allt på att behålla rasen frisk, ursprunglig och naturlig, med god fertilitet, bibehållna vallningsanlag, en stabil mentalitet, en allsidig bruksduglighet och som en väl fungerande familjemedlem.
Prioriteringar för rasen
SKV anser att det är ytterst viktigt att förvalta alla rasens rastypiska attribut och inte förändra eller förädla den, varken exteriört eller mentalt. Vi har ett gammalt kynologiskt arv att förvalta. Rasen är sund. Mången västgötaspets blir 13–14 år eller äldre med bibehållen vitalitet. SKV strävar efter att rasen skall förbli den sunda, robusta och naturliga hund den alltid varit, nämligen en hundras utan överdrifter.
1. Sundhet och genetisk variation. Sund konstitution med hög hållbarhet och lång livslängd (frisk, rörlig, stark och robust). Naturliga könsfunktioner (hanar med normal könsdrift utan överdriven hanhundsaggressivitet, tikar med regelbundna löpningar och parningsvillighet). Instinktsäkra tikar (tikar som inte har problem med att ta hand om och uppfostra sina valpar). Avel inriktad på genetisk variation är avgörande för att bibehålla sundhet och god reproduktionsförmåga i rasen.
2. Mentalitet. Livlig och uppmärksam (ej hetsig). Frimodig och orädd (utan tendens till skygghet eller rädsla, ej överdrivet förarbunden). Sansad (förmåga att koppla av mellan uppgifter).
3. Bruksduglighet. Livlig och uppmärksam (ej hetsig). Intresse för självständigt arbete (initiativrik). Koncentrationsförmåga (vid enskilda uppgifter). Rörlig och hållbar (kunna röra sig obehindrat i olika gångarter länge – ej grov och klumpig). Vallanlag (intresse för vallning).
4. Tilltalande exteriör. Motsvarande ett gott eller mycket gott avelsresultat; EX, VG eller G vid kvalitetsbedömning eller Utmärkt typ, Mycket god typ och God typ på exteriörbeskrivning.
Riktlinjer
För att behålla rasen sund och frisk för framtida generationer eftersträvas genetisk bredd, med stor spridning av arvsanlag i hela stammen. Bred avelsbas är ett vitalt behov i små raser. I västgötaspetsaveln behövs många verksamma individer, lika många hanar som tikar. Man bör sträva efter att så många olika avkommor som möjligt från ett avelsdjur går vidare i avel och undvika att en enskild avkomma blir helt dominant i fortsatt avel, utan hellre välja ett syskon eller en helt annan hund. Målen uppnås genom:
• användning av många olika blodslinjer
• undvikande av avel med nära besläktade djur
• att inte ta mer än en normalstor kull efter samma föräldrapar
• Avelsdjur (hanar och tikar) bör inte lämna mer än cirka 20 valpar eller 4 kullar (vad som inträffar först).
• Avelsdjur (hanar och tikar) bör inte lämna mer än ca 80 barnbarn
• Att använda avelsdjur med känd HD-status. Genomsnittligt HD-index för de kullar som föds bör ligga på som lägst 100. Majoriteten av parningar bör göras med föräldradjur vars genomsnittliga index ligger över 100
• För att bevara stubbsvansanlaget rekommenderas att en individ i varje avelskombination ska ha medfödd stubbsvans.
• Flera länder har förbud att para stubb med stubb. SKV anser inte att det finns några
säkerställda bevis för att detta behövs. SKV rekommenderar dock att inte para en helt svanslös hund med en annan stubbsvansad hund för att vara på den säkra sidan
• God könsdrift och fortplantningsförmåga hos avelsdjuren är väsentlig. Fria parningar, där hund och tik klarar akten själva, bör eftersträvas. Individer med återkommande rörelsebesvär, förlossningssvårigheter, dålig hälsostatus (som t.ex. står under regelbunden medicinering) eller har andra konstitutionella svagheter ska inte användas i aveln.
• deltagande i avkommebedömningar ska uppmuntras, framför allt i SKVs exteriörbeskrivning och vallanlagstest samt BPH/mentalbeskrivning.
